Sound Atlas

(Concert review)

I Anders Hillborgs verk maximeras kontrasten mellan rytmisk aggression och stilla nåd

Det är fyra år och en pandemi sedan jag hörde Anders Hillborgs ”Sound Atlas” i London, och när jag på nytt får uppleva denna sinnliga världskarta i Konserthuset påminns jag om föraningarna det väckte i februari 2020, något år efter uruppförandet. För glasharmonikan, huvudpersonen i ”Sound Atlas”, framstår som det tomma, urgröpta hologrammet av en solist – men dess kristalliska, tinnitus-liknande röst tränger in i hjärnbarken som en förvarning om stundande oro.

Anders Hillborg odlar här samma vemodiga, sakrala tonfall som i den andra violinkonserten, men i fjärde satsen, Vortex, är det som om världar rasar när en cyklon av tunga brass och jagande pizzicaton släpps lös. Kungliga Filharmonikernas chefsdirigent Ryan Bancroft maximerar kontrasten mellan rytmisk aggression och stilla nåd, som i sista satsens hymn drar tankarna till Wagners ”Parsifal”. Självklart möts tonsättaren, när han till sist kliver upp på podiet, av publikens jubel.

Sofia Nyblom, DN, 26 september 2024

Violin Concerto No. 2 / Liquid Marble

(Record review)

Norska Eldbjørg Hemsing är den fjärde internationella solisten att tackla Anders Hillborgs Violinkonsert nr 2 och den första att sätta den på skiva. Hisnande spel i denna ömsom supercoola, ömsom eldfängda musik från 2016 som Eldbjørg tacklar så taglet ryker. Tillsammans med Esa-Pekka Salonen rev hon ner Berwaldhallen när Hillborg firades i vintras. Här också hans 30 år gamla signaturverk, läckra ”Liquid marble” från samma magiska afton.

Camilla Lundberg, DN, 4 september 2024

Piano Concerto 2

(Concert review)

Review: A Case for Understated Majesty at the Philharmonic

I always wince when people say they like classical music, “but not the new stuff.”

Comments like that are not only shortsighted — the old stuff was, in its time, of course new and often radical — but they also don’t take into account how varied contemporary music is, and how much of it is actually quite easy to love.

Take Anders Hillborg’s second piano concerto, “The MAX Concerto,” which had its local premiere with the New York Philharmonic on Thursday. Programmed somewhat arbitrarily between works by Sibelius and Rachmaninoff, it was more entertaining than either of them, and just as well crafted.

First performed in October in San Francisco, the concerto acknowledges the lineage of its genre with playfulness and reverence, and showcases Emanuel Ax, the soloist for whom it was written, by matching and pushing his brand of modest, underrated virtuosity. Likable without being eager to please, thrilling without shameless dazzle, it is, like Ax, enjoyable simply because it’s excellent.

And, crucially, Hillborg’s concerto works regardless of how familiar a listener is with his music, or any classical music for that matter. You could be aware of the piece’s form — its nine evocatively titled sections, performed as a single, 21-minute movement — or smile at “MAX,” a contraction of “Manny Ax.” You could pick up on the opening passage’s nod to Beethoven’s “Emperor” Concerto, or a later suggestion of Bach. Or you could just sit back and sense, intuitively, the genial majesty and pleasure coursing through it all.

…Ax’s style can easily be taken for granted, and some have found in his playing a kind of boring affability, though that may be something closer to wisdom; not for nothing is he a remarkable Brahms interpreter. Hillborg, brilliantly, has composed a mirror of Ax’s pianism that resists grandiosity and theatrical gesture. While “The MAX Concerto” is difficult — the solo part uses nearly all of the keyboard and demands cool precision — it also unfurls with graceful restraint.

The strings, for instance, most often appear as glassy foundation, delicately suspended and lustrous. At times, they align with the winds to take on the full-bodied warmth of an organ, with droning tones that slowly morph into flaring, mighty radiance. The piano joins them, but later has the final word with a robust chord that requires all of Ax’s 10 fingers, yet, true to his sound, comes off with unshowy tenderness…

Joshua Barone, New York Times, Feb 23, 2024Joshua Barone, New York Times, Feb 23, 2024

Piano Concerto 2

(Concert review)

Onsdagens Europapremiär av en redan reviderad ”The MAX concerto” leddes av Kungliga Filharmonikernas chefdirigent Ryan Bancroft, vars intresse för nutida svensk musik tycks både påläst och genuint.

Konserten är skriven i en enda lång sats och mindre präglad av de lätt identifierbara Hillborgblocken än många tidigare orkesterstycken. Likafullt är musiken indelad i tio sektioner med målande rubriker. Här finns bekanta grepp som imitationen av ett leksakspiano, men i regel med mindre påtaglig igenkänningsfaktor. Istället är det ekot mellan solistiska motiv och orkesterinstrument som fångar uppmärksamheten i denna eleganta och mer eftertänksamma pianokonsert. Emanuel Ax är i sin tur en tillbakalutat virtuos förvaltare av solostämman, där noterade friheter antyder en båge mellan impressionism, minimalism och jazz.

Johanna Paulsson, Dagens nyheter, 11 January 2024