Min hustru har länge plågat mig med detta album, nu kan jag inte vara utan det en dag. Inte minst Anders Hillborgs sätt att skriva musiken är underbart.

DN 1997 -- Ingmar Glanzelius

Ballader utan motstycke.

Jämfört med urpremiären i Helsingfors för två veckor sedan var det en betydligt ledigare och mera avspänd Eva Dahlgren som mötte publiken vid midnattskonserten på Centralen.

För övrigt bekräftades bara intrycket av det unikt personliga i mötet med tonsättaren Anders Hillborg. Särskilt i balladerna som har kvaliteter som saknar motstycke. Man skulle vilja tala om en ny genre om det inte vore så att poängen här inte alls handlar om ett möte mellan genrer eller stilar utan om ett möte, en personlig tändning på en helt annan nivå.

Hillborg har på ett förbluffande sätt lyckats förbliva sig själv utifrån en annan artists väsentligaste uttryck. Han har gått in i en poetisk musikalisk "karaktär" och gjort den till utgångspunkt för komposition.

Här finns det mesta av populärmusikens ingredienser, men bearbetade, drivna och tillspetsade på ett helt nytt sätt. Ta bara balladmelodiernas ständiga skiftningar mellan olika stilar.

Som jag skrev i min recension 22/8: "Dahlgren och Hillborg har hittat varandra i strävan efter ett uttryck som gärna pressas mot det extrema, tills en gåtfull och främmande accent uppnås. Tills en ängel visar sig. Det gör det aldrig för de helt och hållet hemmastadda."

Dagens Nyheter 12/9 1995 -- Martin Nyström

Åtta nya sånger blev obestridlig succé

Helsingfors festspel
Scen: Festivalklubbens tält
Verk: Sånger av Anders Hillborg och Eva Dahlgren. Violinkonsert av Anders Hillborg.
Medverkande: Radiosymfonikerna under ledning av Esa-Pekka Salonen.
Solister: Eva Dahlgren och Anna Lindahl.
+++
DET ÄR i ett synnerligen smakfullt konstruerat tält, med plats för hela 1 200 åhörare, beläget i parken nere vid Djurgårdsvikens norra strand, som uruppförandet av Anders Hillborgs och Eva Dahlgrens svit om åtta sånger äger rum. En CD kommer i slutet av september. Musiken är skriven för Eva Dahlgrens röst, tvåstämmig doakör och Sveriges Radios symfoniorkester, förstärkta med rocksättning. Texterna är Eva Dahlgrens.

Esa-Pekka Salonen, som initierade detta samarbete inför Aidsgalan 1993 och som är kvällens dirigent, har också i egenskap av ny konstnärlig ledare för Helsingfors festspel sett till att just dessa sånger, tillsammans med Hillborgs violinkonsert, skall fungera som gränsöverskridande öppningsmusik. Ett utmärkt val eftersom han proklamerat en "urban folkfest". En av Helsingforstidningarna talar redan om en "kaotisk flödesfestival", med visst darr på stämman.

SYFTET ÄR att presentera en levande bild av dagens pluralistiska konst. Att visa hur den stormar mot stelnade och inbillade gränsdragningar, samtidigt som den värjer sig mot att reduceras till tidstypiska spektakel eller trendiga tabu-revolter. En värdekonservativ postmodernism kanske

Inte heller har samarbetet mellan Hillborg och Dahlgren sin rot i att de gör "förbjudna" saker. Snarare i ett slags konstnärlig bostadslöshet. Hos Eva Dahlgren kunde man länge märka en tvekan inför att hennes skrivande alltid skulle utmynna i rockmusik. Länge fanns där en ängslan, som om hon sökte skydd i sina egna låtar. Numera är den ängslan adlad till en stridbar form av osäkerhet.

Att Eva Dahlgren inte till fullo uppfyllt rollen som rockartist har förmodligen enbart lockat Anders Hillborg. Givit honom något olöst att stiga in i; en poesi, en röst, ett sångsätt med lösa förtöjningar. På ett förbluffande sätt har han helt enkelt gått henne till mötes. Till skillnad från exempelvis Philip Glass, som nöjde sig med att "låna" ett antal röster och texter ur rockkulturen till sitt liknande projekt "Songs from Liquid days". Hillborg har gjort något betydligt svårare genom att inte bara använda sig av Eva Dahlgren utan också underordna sig henne, utan att det resulterar i ett slags "classical rock".

Att detta uruppförande präglades av en viss nervositet var inget att undra över med så mycket olika slags musiker på scen. Däremot verkade rädslan för att detta skulle uppfattas som svårbegripligt något överdriven. Succén var obestridlig.

FÖLJANDE SÅNGER framfördes:

1. "Stenmannen." En typiskt Dahlgrensk kamplåt mot det hårda, ovillkorliga och auktoritära - för det rörliga, böjliga och skiftande. Hillborg pressar samman klangen i tutti-utbrotten på omisskännligt vis. Ett accelerando att reta sig på för den beat-besatte, med oerhört raffinerade doa-stämmor framförda av systrarna Folkesson. Med dessa "wailingar" (förekommer i fler sånger) har Hillborg hittat en populärmusikalisk krok att komponera utifrån.

Dagens Nyheter 22/8 1995 -- Martin Nyström