I Anders Hillborgs verk maximeras kontrasten mellan rytmisk aggression och stilla nåd

Det är fyra år och en pandemi sedan jag hörde Anders Hillborgs ”Sound Atlas” i London, och när jag på nytt får uppleva denna sinnliga världskarta i Konserthuset påminns jag om föraningarna det väckte i februari 2020, något år efter uruppförandet. För glasharmonikan, huvudpersonen i ”Sound Atlas”, framstår som det tomma, urgröpta hologrammet av en solist – men dess kristalliska, tinnitus-liknande röst tränger in i hjärnbarken som en förvarning om stundande oro.

Anders Hillborg odlar här samma vemodiga, sakrala tonfall som i den andra violinkonserten, men i fjärde satsen, Vortex, är det som om världar rasar när en cyklon av tunga brass och jagande pizzicaton släpps lös. Kungliga Filharmonikernas chefsdirigent Ryan Bancroft maximerar kontrasten mellan rytmisk aggression och stilla nåd, som i sista satsens hymn drar tankarna till Wagners ”Parsifal”. Självklart möts tonsättaren, när han till sist kliver upp på podiet, av publikens jubel.

Sofia Nyblom, DN, 26 september 2024

"If I didn’t fall head over heels for everything on offer, I did have a soft spot for the magical Sound Atlas… The Swedish composer has an ear for alluring soundscapes. Here, we sank into a disorientating vortex before rising again. The glass harmonica created an otherworldly halo to the orchestral palette; bright, soft-edged and unexpected as the sun’s corona."

Rebecca Franks, The Times, 18 January 2019

"Music of the far expanses of the universe, haunted by the otherworldly sound of the glass harmonica. If Stanley Kubrick came back to remake 2001 and needed a soundtrack, Hillborg would be his man."

Richard Fairman, The Financial Times, 17 January 2019