Att skulptera i flytande marmor

ANDERS HILLBORG vågar strunta i det mesta, utom att vara noggrann. I hans värld tillåts musiken vara kärv, insmickrande, humoristisk eller brutal. Vare sig det gäller kör, kammarmusik eller större orkesterverk.

Även som "låtskrivare" av popmusik är han respekterad av både kritiker och publik och 1996 vann han en Grammis för samarbetet med Eva Dahlgren i "Jag vill se min älskade komma in från det vilda". Som de flesta i hans generation (f.1955) blev popen första mötet med musik men efter att ha börjat sjunga i kör upptäckte han andra genrer. - Sång var viktigaste skolan för mig då, det öppnade känslan för intervall. Anders studerade komposition på musikhögskolan i Stockholm och har sedan 1983 varit frilansande tonsättare på heltid.

Han älskar att prata om musik men fasar för att bli missförstådd. En strävan att uttrycka sig exakt som går igen i komponerandet. Även den humor som finns i musiken är minutiöst finjusterad för att inte landa platt i lösnäsor eller lustiga pastischer.

Hur är det att jobba med Sveriges Radios Symfoniorkester?
De har spelat i stort sett alla mina orkesterverk varav de första var vansinnigt komplicerade ur rent praktisk synvinkel. I "Clang and fury" var orkestern uppdelad i tre olika A, alltså tre olika stämningar. En sån utmaning ger en speciell sorts samhörighet med prestigelös och öppen kommunikation.

Vad var det första ni gjorde tillsammans?
När mitt stycke "Worlds" spelades in för tv under ledning av Esa- Pekka Salonen.

Var du där?
Ja för fan! Jag är alltid där.

Nervöst?
Ja herregud. Man var ju så ung och grön.

Finns det något instrument du saknar i en symfoniorkester?
Jag tänker inte i termen "symfoniorkester" när jag komponerar. Om den ska överleva tror jag man ska se den mer som en "musikerpool" där man kan göra olika instrumentkombinationer. Jag lägger gärna till något udda instrument. I "Dreaming river" har jag med två kinesiska oboer t.ex. Att rakt av köpa en klangkonstellation som i stort sett varit oförändrad i 200 år skulle vara vansinnigt och ibland kan det skapa problem. Orkestern är anpassad efter äldre musik där till exempel pianot står långt ut till vänster. Jag vill gärna ha det i mitten eftersom det ska spela svåra rytmiska partier ihop med orkestern. Då kanske inte det går att lösa rent praktiskt för att man ska spela Schubert efter paus.

När man läser din verkförteckning hittar man inga opusnumreringar. Det ser mer ut som en jazzplatta från 80-talet med titlar som, Liquid marble, Celstial mechanics eller Tampere raw.
Egentligen kanske det vore ärligare att döpa sina verk till Symfoni nr 3 o.s.v. men det är roligare om man hittar en titel som tillför något. Liquid marble är jag särskilt nöjd med, det låter verkligen som flytande marmor.

Som nutida tonsättare har du ett svårt utgångsläge. Publiken ska höra ett verk för första och kanske enda gången.
Ja det stämmer. På Walt Disney Hall i Los Angeles har de löst det så att kompositören sitter med på scenen under hela konserten. Verket spelas, man samtalar en stund om musiken och så spelar man stycket en gång till för att publiken ska ha en chans att låta det sjunka in. Det tycker jag är en otroligt bra lösning.

Diktaren Werner Aspenström skriver "Konstnären är en kronisk nybörjare och återupptäckare, i likhet med bydåren måste han på nytt uppfinna hjulet åt sig". Är det så att komponera?
Det var bra sagt, exakt så är det. Man måste försätta sig i ett naivt tillstånd där man tror att världen behöver ännu ett orkesterverk, det är inte helt lätt.

Popskivan med Eva Dahlgren blev en enorm succé, blir du inte sugen att skriva mer sådant och tjäna massor av pengar?
Jag har inga som helst problem med om det dyker upp stor ekonomisk framgång, det konstnärliga martyrskapet tror jag inte alls på. Och projektet var bra för mig. Pengarna köpte tid i två år då jag kunde fortsätta med mitt vanliga komponerande. När jag återgick till att skriva konstmusik kom Esa-Pekka Salonen med en intressant reflektion. - Nå, hur känns det? Du har precis skrivit musik som var lätt att komponera, du fick bra betalt och alla tyckte om det. Nu ska du skriva något som är svårt att komponera, du får dåligt betalt och ingen kommer att tycka om det! Det är elakt men sant och sammanfattar kompositörens villkor.

Musiker får ofta frågor av pratsjuka taxichaufförer, händer det kompositörer också?
Jag åkte en gång med en taxichaufför som såg ut som en deathmetalrockare med läder, nitar och tatueringar. Jag hoppade in i taxin och han väste - gilla'ru dödsmässor? - javisst, sa jag. Då spelade han en platta på fruktansvärt hög volym och jag högg direkt - det är ju Faures requiem! Han blev rätt paff att jag visste vad det var.

Anders Hillborg för nybörjare?
Börja med Exquisite corps. Där lyckades jag göra musiken tydlig och varierad. Det är också relativt lättlyssnat föreställer jag mig.

sr.se, 2007-02-13 - Johan Norberg