På jakt efter klangen i ljuddjuret

Anders Hillborg går inte att artbestämma; hans musik framförs såväl av världens symfoniorkestrar som av Eva Dahlgren och i filmer. Han är vårens tonsättare i Berwaldhallen i Stockholm. I kväll framförs orkesterverket Dreaming River.

Ett djupt ackord klingar ut i en öronbedövande tystnad. Ljusa fioler smyger in under dina fötter när plötsligt djupa blåsare tornar upp sig vid horisonten. Bilderna avlöser varandra. Soluppgång, oro. Och där, kanske en cowboy ridande i ett dammoln.

Med första stycket ur Eleven Gates i min mp3-spelare travar jag genom vårvinterslasket i Tanto­lunden och ringer på hos tonsättare Hillborg. Veckan före har jag fått flera av hans verk på cd. Diametralt olika musik: väldiga klangrika orkesterverk, stompig processionsmusik med pneumatisk jättedocka som håller smilbanden i position från första till sista ton, sånger där Petrarcas ord mjukt ålar kring instrumenten eller toner som jagar varandra på ett elpiano.

Särskilt orkestermusiken är som en forsande inre bio, en bråkig, spattig, drömsk ljudkropp. I Zürich här om året sa dirigenten till träblåsarna: Tänk er att ni rökt 24 jointar marijuana. Musikerna nickade och spelade. Och så lät det precis som det skulle.

Genrebestämma Anders Hillborg går inte. Fast en engelsk recensent kallade honom surrealist.

- Är jag det? Ja kanske, inte så dumt faktiskt.

Anders Hillborg fascineras av symfoniorkestern som instrument. Ljuddjur, kallar han den. Och trots att musiken är så bildrik, är det ljudet, inte bilden, som oftast ligger först i hans tanke.

-Sedan hittar jag ett sätt att orkestrera det, med allt från vanliga instrument, den där dockan eller 30 ostämda blockflöjter.

Det var i hans pianokonsert som stråkmusikerna fick fladdra på flöjterna, som en flock fåglar.

Anders Hillborg har skrivit musik på heltid sedan 1982, när han gick ut Musikhögskolan. Då gjorde han en pakt med sig själv att inte ta ett fast jobb på tio år för att lära sig leva i osäkerhet utan fast lön. I dag trillar beställningar in, fler än han kan tacka ja till. Där­emellan kan det bli film- eller tv-musik, som Kaspar i Nudådalen, enstaka inhopp som kompositionslärare. Och så stipendier förstås, utan dem hade det inte gått.

Det är här i lägenheten som det mesta av musiken kommer till, i rummet bakom köket står datorn med klaviaturen. I vardagsrummet ett piano, två ihärdiga ­undulater, en halvstor son som ­susar genom rummet - pappa, kom! - och på golvet resväskan öppen. Anders Hillborg är ofta någon annanstans, hans musik spelas långt utanför Sveriges gränser.

Han bjuder på te, sjunker ner i soffan och försöker förklara hur han gör, hur han tänker. Orolig för att uttrycka sig suddigt, för musik är så abstrakt. Men det är också det som fascinerar: "att samma grundstenar kan låta så helt olika".

Idéerna kommer lite hur som helst, kanske på tennisbanan. Då gäller det att anteckningsblocket finns med. Vid datorn börjar han sedan ofta med några takter som redan finns, egen musik eller andras, och gör om. Det är lättare att komma igång så. Just nu är det slagverkskonserten, som ska uruppföras i maj, som gror i datorn. Men hans vidskepelse förbjuder honom att tala om det han håller på med.

Förra året uruppfördes orkesterverket Eleven Gates av Los Angeles filharmoniska orkester och fick internationellt genomslag. De spelade verket sju gånger. En gång både i början och i slutet av samma konsert.

-Det borde man göra oftare, om det är bra musik förstås, ­annars blir det ju ett helvete... Men ny musik behöver man höra fler gånger.

En historia som Anders Hillborg brukar berätta handlar om två unga tjejer i publiken som fällde kommentaren: En kompositör som är född 1954? Men är inte kompositörer typ döda?

Alltså, en bra kompositör är en död kompositör.

Varför är konstmusiken så ­museal, så besatt av det förflutna att samtiden blir en bisak, undrar han.

-Jag leddes ju bara av min ­nyfikenhet in i det här, från popen och körmusiken. Inte visste jag att jag skulle hamna i ett museum. Plötsligt står man där bland ritualer och frackar som man inte bett om. Jag ville ju bara göra häftiga ljud, skapa upplevelser.

Anders Hillborg är ett levande exempel på att man inte måste födas till musiker. Hemma fanns inget intresse. Det var Beatles som lyckades med vad inga musik­lärare kunde. Det blev popband och mycket körsång. Gymnasiet gick på trekvart och han skolkade för att ta lektioner i piano och musikteori. Han vet inte om han redan då visste vart han ville.

Inte? Men att söka till kontrapunkt på Musikhögskolan är ju rätt speciellt?

Han rullar iväg ett skratt igen, "ja det kan du ha rätt i".

Klassiska kontrapunktstudier med Bachfugor och teori, och elektronmusiken var viktigast. Och att lära sig att vilka ljud som helst kan vara musik.

Han brinner för att öppna ­människors öron för ny musik, berättar om alla som efter konserter med klassisk eller nyskriven konstmusik säger att de inte ens visste att den här musiken fanns.

Men det är motigt när kulturen i allmänhet, och musiken i synner­het, har så låg status i Sverige, tycker han. I en artikel i Lyrikvännen skriver han om bristen på musikalisk bildning i intellek­tuella kretsar och om kulturskribenter som har en musikalisk insikt: "...som inom litteratur närmast kan jämföras med Buster eller Fantomen".

Han är gruvligt irriterad på ­populism och morrar om publikundersökningsstyrd public service och orkesterchefers fantasilösa och räddhågsna repertoarpolitik.

-Hur ska folk kunna veta att de vill höra Våroffer innan den är skriven?

Han är fast övertygad om att konstnärens främsta uppgift är att visa upp sådant som publiken inte vet att de vill lyssna på och citerar en av sina lärare, den amerikanske tonsättaren Morton Feldman: "It´s the audience that's gotta change."

Men det är en balansgång. Kluven till programförklaringar tycker han ändå att man kan göra mycket för att hjälpa publiken på vägen. För många har skrämts av "modern musik", av en modernistisk estetik som mest handlade om allt man inte fick göra när man skrev musik. Han pekar på kompositören Arnold Schönberg och hans kompisar och deras fundamentalistiska regelverk.

-Jag vet inte varför just det blev en kanon i Europa, det var ju inte självklart.

Men generationer av tonsättare flydde in i regelverket, dogmerna blev mall på kompositionsutbildningarna. Och publiken förstod ingenting. Det var priset musiken fick betala, menar han, när tonsättare struntade i om det var spelbart, om det berörde eller gick att förstå, om det ens var ett levande språk.

-Där tror jag att min popbakgrund trots allt spelat in.

"Trots allt" säger han för han tycker att man i Sverige alltid tjatar om hans popbakgrund. Men i den finns ett annat förhållningssätt, säger han. Jordnära, mer av en spelmansattityd, i meningen att de som hittar på musiken är samma personer som spelar den.

Anders Hillborgs mest uppförda verk är körstycket mou:aa:yiy:oum. Han har ett kluvet förhållande till text, därav titeln. Han skrev det först med en text, repeterade med Eric Ericsons kammarkör, men slängde det.

-Det blev ingen konsert.

När han återkom till verket använde han stavelser i stället. Musiken gör ofta texten en otjänst, tycker han, övertolkar. En text kan vara inspirationskälla, och musiken målar den. Sedan kan man ta bort orden.

-De finns ju i alla fall där. I musiken.